Nu är jag tillbaka och orkar äntligen att uppdatera min blogg.

För att göra en låång historia kort så blev jag inte bra speciellt länge efter min ambulanstur som jag sist skrev om. Det blev en tur till till sjukhuset för att jag återigen hade helt horribla krämpor i magen. Det hela slutade den dagen med att jag fick stanna kvar över natten, (som senare skulle bli 3 veckor).

Jag opererades för att jag hade gallstensattack dagen efter mitt besök på sjukan. Men va bra tänkte jag och hoppades att nu va den värsta över. TJI fick jag, för det hade baaara börjat, och det var INTE det värsta.
Smärtorna efter operationen ville inte ge med sig och jag fick häststora doser med morfin. Men det hjälpte ändå inte speciellt mycket.

 Efter ett par dagar så tänkte läkarna att det måste vera stenar kvar i gallgångarna ( som de trodde skulle släppa av sig själva) så jag skickades till Växjö för operation IGEN, *suck*.
Nu skall det väl iallafall bli bra tänkte jag . Men IKKE! Det värsta var fortfarande att vänta. Smärtan tilltog YTTERLIGARE och det blev ambulans ( inte sjuktaxi) tillbaka till ljungby lasarett.

Återigen fick jag onormalt stora doser morfin som inte lindrade särskillt mycket nu heller.
En och en halv vecka efter att jag lagts in så kommer 3 läkare en lördag in till mig på rummet och presenterar sig som narkosläkare och överläkare för IVA (intersivavdelningen), och säger att de tycker att mitt läge var så kritiskt att de ville lägga in mig på IVA.

Sagt och gjort de rullade ner mig på IVA. Vid detta laget så trodde jag bokstavligt talat att mina sista sekunder var räknade. Jag minns hur jag låg i sängen på IVA med alla slangar o nålar o maskiner grejjer och bara stirrade på klockan HELT övertygad om att jag inte skulle orka mycket längre. En minut känndes hur lång som helst.

På kvällen fick jag en EDA som skulle lindra min smärta. Det var inte särskillt skönt att få den insatt , men den lindrade faktiskt bra till att börja med. För första gången på fleera dagar hade jag inte ont.
Eftersom de inte längre kunde sticka mig mer andra dagen på IVA så satte de även dit en CVK på mig så jag kunde få nödvändiga mediciner och att de kunde ta blodprov utan att sticka mig mer.

Efter två dygn på IVA fick jag komma tillbaka till Avd.6 där jag tillbringade en och en halv vecka till innan jag fick komma hem på permission och till sist efter det komma hem och pigga på mig hemma.
Det som hände efter den andra operationen var det att de under den andra operationen/undersökningen lyckades skada min bukspottskörtel så det blev inflammation i den . Senare övergick det till infektion och det var därför jag blev så himla sjuk. Jag kunde inte varken äta eller dricka NÅGONTING under tiden jag var sjuk.

En kort förklaring till en del av vad det var jag hade har ni HÄR.

Jag har säkert missat en hel del. Men nu är jag iallafall hemma igen och är nästan helt återställd. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag faktiskt lever. Jag har sett allt ur ett annat perspektiv. Plötsligt blev mycket så oviktigt och annat sååå viktigt.

Något jag aldrig får tillbaka är den tid jag förlorade med min lilla dotter under de tre veckorna jag låg inlagd, och med min underbara familj och sambo. Jag jobbar varje dag på att ta igen det nu och visa för dem hur mycket jag ÄLSKAR dem !

Nu hoppas jag iallafall att jag får vara friskt och att återbesöket på måndag går bra.

Sist vill jag också tacka alla för allt stöd ni gett mig. Det betyder jättemycket för mig. <3

På återseende. ! Linda